Om mig – den långa versionen

Det var en gång en liten flicka som ville rädda världen. Ingen liten uppgift, men flickan kände ett kall.

Första sättet som hon provade att rädda världen på var genom att missionera om Jesus. Pingstkyrkan i den lilla staden där hon växte upp var hennes andra hem, och tidigt lärde hon sig att hon kunde beröra människor med sin musik, sin sång och sina ord. Från estraden i kyrkan vid torget och från elpianot vid konsum eller i stadsparken sjöng hon, och ledde andra i sång, om himlen och om blodet.

Efter ett tag släppte hon tanken på att frälsa världen, och nöjde sig med att tänka sig att hjälpa människor att upptäcka musikens helande, befriande och bekraftande egenskaper. Musiklärare eller kyrkomusiker skulle hon bli. Tänk att få beröra, kanske till och med befria, människor genom att skapa klang, rytm och melodi tillsammans!

Men – under första steget i vad som var tänkt som den utstakade utbildningen fram till målet drabbades hon av prestationsdjävulen. Istället för att vara till inspiration, tröst, befrielse och lust blev musiken till krav på teknik och exakthet, på att tycka rätt om rätt sorts musik och på att leva upp till (hennes föreställningar om) de krav som andra ställde på henne i hennes musicerande. Musiken förminskades från att vara känsla och intellekt, logik/teknik och intuition i salig kombination till att bli (be-)dömande analys och prestation. Hon insåg att detta skulle vara den förbannelse som, om hon valde musiken som yrke, skulle följa henne och beröva musicerandet, det som var en så stor del av hennes själ och hennes själv, all glädje och allt liv.

På grund av den lätta släng av prokrastinering som följt och alltjämt följer flickan genom livet, i ohelig allians med slumpen, hamnade hon på ekonomlinjen. Hon hade insett att hon absolut inget kunde om ekonomi, och såg därför en stor utvecklingspotential för det ämnet.

Nu var det ju ingen Gordon Gekko hon såg framför sig att hon skulle bli. Nej, ambitionen att rädda världen fanns kvar. Miljöekonomi eller utvecklingsekonomi skulle det bli. Viktiga, fina inriktningar som skulle lett fram till ädla yrkesuppgifter.

Men än en gång var slumpen framme och förledde vår huvudperson in på den näringspolitiska banan. För att samhället ska kunna tillhandahålla välfärd och få människor att må bra, behövs ju växande företag resonerade hon, och var ändå ganska nöjd med att känna att hon räddade världen – om än lite mer indirekt än vad hon tänkt sig.

Yrkeskarriären tog avstamp i en period som analytiker på teknikpolitiska enheten på den myndighet som då i slutet av nittiotalet hette Nutek. Anställningsprocessen hade avslöjat en djupt förborgad hemlighet för vår flicka – hon hade en väl utvecklad analytisk förmåga. Att revidera självbilden tog dock många år, och är ett jobb som till viss del pågår fortfarande.

Ett antal år i demokratins tjänst som offentliganställd, opolitisk tjänsteman följde. Stolt byråkrat kallade hon sig ibland. Europeiska kommissionen, det nybildade Verket för innovationssystem (där hon bland annat skrev verksamhetsplaner och ledde arbetsplatskör) och Näringsdepartementet var de platser hon kallade hem, förlåt, arbetsplatser.

På Näringsdepartementet upptäckte hon att hon inte bara var en stolt, utan också ganska entreprenöriell och innovativ byråkrat. I de två arbetsprocesser som hon idag är mest stolt över från den tiden, Strategin för ökad tjänsteinnovation och Den nationella innovationsstrategin, utforskade hon tillsammans med modiga och mycket kompetenta kollegor nya sätt att kommunicera och till och med samskapa med personer och organisationer som hade intresse och kompetens för de frågor som det handlade om.

Tillsammans med kollegorna tog hon också spjärn i de policydokument som både EU och OECD lade fram i slutet av 00-talet kring innovation och innovationspolitik i att utmana synen på vad innovation är, liksom på hur och var det uppstår. Plötsligt var hon tillbaka i sitt ursprungliga kall – att rädda världen och släppa människors skaparkraft fri. ”Innovation börjar med människan” slog dåvarande Näringsministern fast i förordet till den nationella innovationsstrategin. Och anledningen till att Sverige behövde stärka sin innovationsförmåga var bland annat för att möta de globala utmaningarna som vi står inför tillsammans med övriga 7 miljarder människor på planeten.

Vår flicka kom i arbetet med strategierna också fram till slutsatsen att innovation var en fråga som behövde ledas och styras på nya sätt i förvaltningen och i regeringens arbete. Inte så att hon på något sätt var unik i att dra den här slutsatsen – redan i det första projektet som hon som junior traineeanalytiker deltog i på Nutektiden, drogs slutsatserna att innovation är en fråga som spänner över många olika politikområden och där nya sätt att skapa politik behöver utvecklas. Det var också en slutsats från mycket forskning om innovationspolitik, liksom i OECDs, EUs och andra länders arbete vid den här tiden.

Men för vår flicka blev den här slutsatsen till en stark personlig övertygelse. Hur konstigt det än kan te sig. Så när beslutet om innovationsstrategins genomförande innebar att innovationspolitiken fortsatt skulle begränsas till att ligga på en ministers bord, blev hennes slutsats att hon inte kunde fortsätta att driva frågorna i den position hon haft och det sammanhang hon befann sig i.

Hon kastade därför loss från den fasta anställning i Regeringskansliet som en gång varit hennes statsvetar- och nästan färdig pol mag:s-drömmars mål. Efter visst övervägande valde hon att bli sin egen chef som företagare och entreprenör, tillsammans med sin mångåriga medkombatant i innovationspolitikens korridorer.

Tillsammans skapade de ett tvåkvinnsföretag med en väl uttänkt plats i deras liv. Att rädda världen var deras gemensamma mission, och ”innovation för hållbar samhällsutveckling” var signaturen för verksamheten. Konsultuppdrag, expertuppdrag och egna innovationsinitiativ fick alla plats i företaget, och de båda medgrundarnas kompetens och nätverk växte så det knakade.

När vår flicka våren 2016 betraktade sitt liv, var det med stor förnöjsamhet. Hon hade äntligen landat i sig själv och sitt liv, 10 år efter en akut utmattningsdepression. Det mantra som hon kom att mumla många gånger för sig själv senare samma år – ”This too shall pass” – visade sig dock gälla såväl perioder av solsken som av dödskuggans dalar.

Solskensperioden tog slut när en personlig kris slog ner som en smärre atombomb efter sommaren 2016. Ett äktenskap och en delad livsresa som varat mer än halva hennes liv tog slut. Drömmar gick i kras.

En skogsbrand ger utrymme för nytt liv att gro. Kris kan föda utveckling, och vår flickas livshållning, erfarenheter, synsätt och livsförståelse började gro och spira på olika områden under och genom krisen.

På sagornas ö, Island, tillbringade flickan och hennes vän och medföretagare en vecka i början av hösten 2017. Det blev början för det nya kapitel i flickans liv som nu nyligen börjat, och som denna hemsida och det företag som här presenteras är en del av.

En viktig insikt som växte fram genom krisen var att flickan inte längre kände kallet att rädda världen sakfråga för sakfråga. Nej, att rädda världen, insåg hon, kan hon bara göra genom att, med sig själv som redskap, möta andra människor. Som individer, men också i grupper och i organisationer.

Att rädda världen handlar nu för henne om att i dessa möten söka vägar fram till att som individer och organisationer leva och verka mer helhjärtat, helhjärnat och med båda händer. Till att bli mer resilienta, det vill säga, kunna möta förändring utan att gå under och istället komma tillbaka till full kraft. Kanske till och med komma tillbaka med en utvidgad förståelse och känsla för världen och vad det innebär att vara människa på kuppen.

Det nya kapitlet har knappt hunnit bli en sida gammalt än så länge. Flickan, som nu blivit kvinna och vuxen, ser med lugn nyfikenhet fram mot att få lära mer om hur vi kan rädda världen genom att möta varandra till helhet och resiliens. Hur vi kan hjälpa varandra, våra arbetsplatser och andra organisationer – i förlängningen vårt samhälle och vår värld – att lära av, expandera och utvecklas genom de erfarenheter och kriser som hela tiden kommer att möta oss, istället för att bli aggressiva, begränsande eller förlamade.

Hon vill gärna lära och utforska detta tillsammans med dig! Välkommen att kontakta mig för att se vad vi kan göra tillsammans.

I ödmjuk nyfikenhet,

Sara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *